Den första missen (och en limousintur)

(Hehe, nu har jag kidnappat Simons dator istället för Marlenes så har svenska tangenter igen, woop!)

Igår reste vi från LA till New Orleans, och jag måste säga att det var en av de mera bisarra kvällarna i mitt liv. Det började med att vi kom till flygfältet rätt så sent, och gick ut för att hitta en taxi. Precis i dörren så stod det en man, tydligt en chaufför som väntade på kunder på den annars ganska toma flygplatsen, och han frågade om vi behövde taxi. Det svarade vi att vi gjorde, varpå han frågade om vi vill åka limousin till stan för samma pris som taxin – $14 per person. Limousin! Vi frågade honom om lite närmare detaljer, fick hans businesscard, och hoppade in i limousinen. Den var helt komplett med upplysta hyllor med champagneglas, långa läderbänkar och små skärmar för karaoke. Så där satt vi, trötta efter flygresan men helt fascinerade och konstaterade att det nog skulle bli bra det här!

…Ända tills limousinen stannar i New Orleans’ ghetto. Chauffören dubbelkollade att det faktiskt var där vi skulle bo, och då vi bekräftade att det var rätt adress uppmanade han oss att vara försiktiga i det området. Oj.
Vi knackade på dörren, och vår värd, vi kallar honom W, öppnade. Vi steg rakt in i en väldigt oredig tambur, som också fungerade som hans syateljé för läderassecoarer. Han visade oss upp längs en smal trappa till övrevåningen, där vi skulle sova. Vårt rum bestod av en bred madrass som stod direkt på golvet och en soffa som hade sett sina bästa dagar och hade en lutning på säkert 30 grader mot golvet på delen där man skule ligga. En annan gäst bodde i ett rum på andra sidan rummet, det fanns en “gardin” (ett spräckligt lakan hängt över ett band som gick tvärs över rummet), för att avskärma det lite. För att komma till badrummet skule man gå igenom ett rum där en fransman bodde. Det kändes smutsigt… Och Marlene såg en monsterkackerlacka i badrummet. Och tapeten höll på falla av väggen i vårt rum. Och det kändes bara mer och mer absurdt att vi hade åkt dit i Limousin.

image
Efter ett litet reseråd klockan ett på natten bestämde vi oss för att ingen skulle sova i den sneda soffan och att vi skulle hitta en ny värd first thing in the morning.
Vi gjorde mycket riktitgt det, och nu har i förflyttat oss och behöver inte längre oroa oss för att takfläkten ska ramla ner i huvudet på oss medan vi sover.

Ända tills nu har vi haft verklig tur med våra airbnb bokningar, men jag antar att allting inte alltid kan gå som på Strömsö. Nu håller vi på försöker få vår betalning där ersatt, och vi får se hur det slutar. Men jag är i alla fall glad att vi flyttade.

P.S. Jag fick just veta att dammråtta på norska heter hybelkanin. Så nu vet ni det också.

LA

Hej hoj!
Jag försökte publicera ett inlägg från Boston medan vi var där, men på grund av skrangligt internet på hostelet så ligger det fortfarande på Marlenes dator. Ska posta det förr eller senare, men nu tänkte jag berätta litegrann om LA istället.
Vi flög alltså hit på fredag. Flyget mellan Boston och Los Angeles är ett av de längsta man kan ta i USA, det tar ca sex timmar. Vi har fått bo hos Marlenes kompis Valle, som bor mitt i Hollywood med bokstavligen 50 meter från ytterdörren till The Walk of Fame. Helt superbt! Tyvärr har vi haft lite dålig tur med vädret, idag var första dagen som det egentligen varit varmt, och då var det knappast mer än lite på 20° ändå. Men tillräckligt för att ligga på beachen i Santa Monica, hehe.

image

image

Santa Monica

Detta veckoslut är lite av en högtid i USA, eftersom måndagen (sista måndagen i maj?) är Memorial Day, en amerikansk helgdag för att hylla de amerikaner som dött då de tjänat sitt land. Så det har varit en massa folk omkring på grund av långhelgen. Vi har faktiskt inte gjort så mycket turistigt (förutom walk of fame som man måste gå över för att ta sig till butiken, haha) utan istället spenderat tid med Valle, hans rumskompisar och andra bekanta de har här. Och så har vi ätit ute en massa (men faktiskt tränat lite också!).

image

Marlene och Valle på Hard rock Cafe där vi åt middag idag

Födelsedagen imorgon ska firas med hike till Hollywoodskylten, middag i Koreatown och sen lite party. Tidsskillnaden hit är ju rätt så massiv, 10 h, så det har ju ramlat in gratulationer hela kvällen, tack så mycket för dem! Jag är glad över att ha någon att fira med, då när jag ännu inte visste vart jag skulle resa tänkte jag att det skulle vara tragiskt att fira ensam. Men nu har jag ett helt gäng norrmän och diverse andra trevliga typer med mig, så det kommer bli superbt!
Om några dagar åker vi vidare till New Orleans, där vi stannar i nästan en vecka, och sen åker vi tillbaka till Savannah för att plocka upp resten av våra grejer. Och sen, kan ni tänka er, så kommer jag hem! Det är bara lite på två veckor kvar, heeeeeelt galet. Men ärligt talat så har jag nog lite hemlängtan nu, så der ska bli riktigt skönt. Men först ska jag njuta färdigt av min USA runt-semester. Adios!

In a New York state of mind

Hej allihopa! Beklagar bristen på inlägg, men har haft rätt fullt upp på mina äventyr och har inte hunnit skriva riktigt. Dessutom så klantar ju min telefon till bilderna också, så nu har jag lånat Marlenes dator (dærfør kanske lite norska bokstäver smyger sig in lite hær och var i texten, wordpress rættar vissa ord automatiskt men inte andra..).
Vi har alltså spenderat sex dagar i New York, och har idag åkt buss vidare till Boston. Trots ganska dåligt væder har vi haft det riktigt bra. Mycket av tiden har gått åt till att checka av saker på vår Turist-To-do-lista, och jag måste sæga att vi varit ganska effektiva! Vi har sett Times Square, Brooklynbron, Wall Street, Ground Zero, Little Italy, Wall Street, frihetsgudinnan (på avstånd) med mera.

De första dagarna bodde vi hos vår första airbnb-værd i Harlem, och det var en verkligt positiv upplevelse! Han var trevlig, det kändes säkert och lægenheten var riktigt fin och ren. Dessutom var læget bra. Den tredje dagen flyttade jag och Simon till næsta værd, eftersom Marlene skulle bo hos sin kompis några dagar. Dær stannade vi sen tills idag, då vi tog bussen till Brooklyn. Under tiden i New York hann vi också träffa Simons kusin, Kristine, några gånger, vilket var trevligt.

En av sakerna jag och Simon gjorde var att besöka Smorgasburg i Brooklyn. Det ær alltså en engelsk version av ordet smörgåsbord, kombinerat med platsen dær det ligger, Williamsburg. Konceptet ær att en massa olika matføretagare har satt upp tælt dær de säljer sina specialiteter, dær fanns allt från hemlagad glass till ostron och asiatiskt. Dessutom får man en alldeles underbar utsikt över Manhattan på köpet. Jag valde en “bruffin”, en matig muffin med olika fyllningar man kunde vælja mellan. Ægaren, som var fransk, berättade att de hade skrivit om honom i en finsk tidning tidigare i år, det tyckte jag var lite roligt.

Hær kommer en liten bildbomb från vad vi har gjort hittills, enjoy!

Den hær bilden måste jag dela bara før att det var så otroligt. Vi var ut och SPRANG i Central Park den första dagen hær! Fast det regnade.

Den hær bilden måste jag dela bara før att det var så otroligt. Vi var ut och SPRANG i Central Park den första dagen hær! Fast det regnade. Helt otroligt.

Ett regnigt Times Square

Ett regnigt Times Square

Fullt med folk överallt som vill ha dricks før att man tar bilder med dem. Denna var den bæsta hittills.

Fullt med folk överallt som vill ha dricks før att man tar bilder med dem. Denna var den bæsta hittills.

Grand Central. Kan inte låta bli att tænka på filmen Madagascar.

Grand Central. Kan inte låta bli att tænka på filmen Madagascar.

Lunch i China Town

Lunch i China Town

I The M&M Store på Times Square. Butiken har tre hela våningar och var så full med folk att jag fick ångest. Men kranarna med M&M:s var rætt snitsiga.

I The M&M Store på Times Square. Butiken har tre hela våningar och var så full med folk att jag fick ångest. Men kranarna med M&M:s var rætt snitsiga.

The Manhattan Skyline sedd från kajen vid Smorgasborg

The Manhattan Skyline sedd från kajen vid Smorgasborg

Min Grekiska Bruffin (fetaost, spenat och nåt till..) med kikærtssallad. Mums!

Min Grekiska Bruffin (fetaost, spenat och nåt till..) med kikærtssallad. Mums!

Vi åkte färja från Williamsburg till Wall Street

Vi åkte färja från Williamsburg till Wall Street

Utsikt från "the View", en snurrande restaurang dær man åker ett helt varv runt på en timme. Underbar utsikt!

Utsikt från “the View”, en snurrande restaurang dær man åker ett helt varv runt på en timme. Underbar utsikt!

Nya World Trade Center byggnaden vid Ground Zero.

Nya World Trade Center byggnaden vid Ground Zero.

Hærliga Central Park i solnedgången

Hærliga Central Park i solnedgången

 

Resesællskapet i bussen till Boston.

Resesællskapet i bussen till Boston.

Reseplaner

Som jag har nämnt flera gånger så är det lite resande som gäller för mig då skolan tar slut. Först tjuvstartar jag lite med att åka till Kanada och hälsa på en kompis om två veckor. Det blir ett förlängt veckoslut, och jag ser massor fram emot att få se lite av Kanada! Jag måste åka dit innan skolan slutar eftersom mitt visum officiellt går ut den sista skoldagen, och efter det släpper de inte längre in mig i USA. Däremot har man med min visumtyp 30 dagar på sig att resa eller ha praktik eller dylikt inom landet, och den tiden ska jag använda till att utforska lite andra delar av USA.

Mitt resesällskap är alltså två andra internationella studerande, Marlene från Norge och Simon från Sverige. Här nedan ser ni vår reseplan som den ser ut just nu.

Namnlös

Dagen efter att skolan slutar hoppar vi på flyget till New York, där vi spenderar nästan en vecka. Sedan tar vi bussen till Boston, och spenderar några dagar där. Sen flyger vi till LA, där vi kommer stanna en tills vidare obestämd tid, och efter det åker vi till New Orleans. Det kan hända att vi tar en sväng via Texas på vägen, men det måste vi ännu lite avgöra.

Om man vet var man ska söka och är ute i hyfsat god tid är det faktiskt ganska billigt att resa i USA. Alla resor och övernattning är bokad och betald ända tills LA, och hittills ligger utgifterna på ca 300€. Eller okej, jag medger, det är galet billigt snarare än ganska billigt.
Vi har fixat största delen av vår övernattning via en sida som heter airbnb.com. Det är i princip privatpersoner som hyr ut sina lägenheter eller delar av lägenheter mot en liten ersättning, som oftast är väldigt förmånlig. Det känns säkert eftersom alla transaktioner går via sidan, det finns tydliga regler och samtliga värdar har referenser skrivna av tidigare gäster. Till exempel hyr vi ett rum för tre i New York för 65€ per natt. Airbnb finns över hela världen, så om någon blev intresserad så kan man gå in och kolla här. Det är bara att söka på ett resmål (man kan göra det också utan att logga in) och se vad som erbjuds och till vilket pris.

Så här ser alltså planerna ut just nu, och förhoppningsvis klarnar slutbiten också här i veckan.

En dag i parken… Och i shoppingcentret

Idag har jag spenderat dagen downtown med Iva och Marlene, eftersom Ivas värdmamma (Iva är här via Rotary) skulle dit på ett möte och erbjöd sig att skjutsa oss dit på vägen. Vi startade vid 12 i förmiddags, och blev avsläppta i  Forsyth Park, en stor park en liten bit utanför stadskärnan. Vi tänkte egentligen ligga och sola, men efter de senaste dagarnas oväder var det alldeles för kallt för det (ylletröjan åkte på istället). Vädret var ändå fint, så vi gick omkring i parken och traskade sen downtown för att äta lunch.
Varje gång jag är downtown slås jag av vilken otroligt vacker stad Savannah är, i alla fall den här tiden på året. Helt underbart med den spanska mossan (som inte är lika skrämmande nu när träden har löv), alla parkerna och gamla hus.

image

Mitt sällskap: Marlene, jag och Iva

2014-04-16 12.55.21

Platsen där "bänk-scenen" i Forrest Gump är Filmad. Bänken finns numera på museum eftersom folk stal den hela tiden.

Platsen där “bänk-scenen” i Forrest Gump är Filmad. Bänken finns numera på museum eftersom folk stal den hela tiden.

Armstrongs gamla skolbyggnad downtown

Armstrongs gamla skolbyggnad downtown

wpid-wp-1397703292910.jpeg

Efter lunchen gick vi tillbaka till parken, och sedan plockade Ivas värdmamma upp oss igen. Iva skulle tillbaka till campus för ett evenemang, men jag och Marlene bestämde oss för en tur till ett shoppingcenter halvvägs till skolan, så hon släppte av oss där. Man känner sig ännu också ganska rik här (särskilt Marlene som är norska), och det blev också en hel del shoppat. Jag hittade ett par nya jeansshorts som sitter alldeles perfekt, lite underkläder, ett par nya sneakers (eftersom mina Converse börjat tralla på sista versen) och en svart topp.

image

En ryggväska med laserhundar, en raket och franskisar, anyone?

När vi var klara hoppade vi på bussen tillbaka till skolan, och avslutade vår dag med middag i skolmatsalen. Inte så tokigt alls må jag säga.

Miami, baby


Nåja, nu är det dags att berätta lite om det knäppaste äventyret jag har åstadkommit under min tid i USA hittills, nämligen min endagstrip till Miami i måndags. Som sagt så hade Angela besök av sina två kompisar Luke och John den senaste veckan, eftersom de firade sin Spring Break här. Angela har länge velat åka ner till Miami, och efter en diskussion om saken med killarna så var de helt taggade på idén att hoppa i bilen och köra 6-7 timmar för att komma dit. Eftersom Angela hade skola slutade det med att hon själv inte kunde komma med, men efter en del funderande på stranden i söndags bestämde jag, John och Luke oss för att göra slag i saken och faktiskt åka iväg.
Så klockan 02.45 på måndag morgon bredde vi lunchsmörgåsar i köket, och så packade vi in våra saker i killarnas röda minivan. 03.30 svängde vi ut på vägen, mot Interstate 95, vägen som tar en hela vägen ner till Miami (eller upp till New York, om man så vill). Det tar ungefär två timmar att komma till gränsen till Florida, och sen fem timmar till innan man kan parkera vid Miamis strandpromenader. Jag hade lyxen att få sova medan John och Luke turades om att köra, så de första fem timmarna eller så sussade jag sött i baksätet på bilen. Småningom gick solen upp och palmträden blev allt fler längs med vägen, och man började inse att vi på riktigt var på väg till Miami. För varje meter vi körde kom jag längre söderut än jag nånsin hade varit (vilket John också påpekade åt Luke ungefär en gång i halvtimmen eftersom Luke var i samma situaiton) och livet kändes ganska bra.
Vid tiotiden började vi närma oss Miami på riktigt, och den sista timmen gick åt att ta sig genom staden och ner till South Beach.

Miamis skyline

Miamis skyline

Väl där såg vi oss omkring lite, och gick sedan tillbaka till bilen för att hämta strandtillbehören. Jag kom aldrig riktigt över hur overkligt det var att vara där, på något sätt känns Miami mera som en symbol än en verklig stad där man kan traska omkring. Efter lite yrande kom vi till stranden, och den var verkligen ingen besvikelse. Klarblått vatten så långt ögat kunde nå, mjuk sand och fullt med folk. Lufttemperaturen låg kanske kring 30 grader, och vattnet var det varmaste jag någonsin badat i. En sak som jag inte hade tänkt på var att vattnet i Atlanten är helt otroligt salt, och därför också smakar grymt illa, även om man inte ens får in det i munnen. Bläh.

VLUU L100, M100  / Samsung L100, M100

På väg mot stranden

Luke, jag och John

Luke, jag och John

VLUU L100, M100  / Samsung L100, M100

I bakgrunden ser man några av de enorma skepp som seglade ute på Atlanten

Vi spenderade hela dagen med att ligga och njuta på beachen, och så gick vi omkring lite på shoppinggatan som ledde ner till stranden. När det började bli kväll gick vi för att äta Italiensk pizza, och jämfört med den sliskiga ostiga pizzan som Amerikanerna normalt äter så var den här ett kulinariskt underverk, komplett med rucola och lufttorkad skinka. Kring klockan sju gick vi tillbaka ner till stranden för att se på solnedgången (trots att solen tyvärr går ner bakom stan istället för mot havet) och traska omkring i vattenbrynet en sista stund. Sen var det bara att hoppa i bilen och börja köra de sju timmarna upp till Savannah igen.

VLUU L100, M100  / Samsung L100, M100

Solnedgång


Klockan 03.30, ganska exakt 24 timmar senare, var jag tillbaka på Armstrongs campus, lite solbränd men mycket nöjd. Trots många timmar i bilen var det alldeles värt det, och jag tror att det här är en utflykt jag sent kommer glömma.

Standliv

Angelas kompisar Luke och John är här och hälsar på henne över sin Spring Break, så jag har hängt med dem de senaste dagarna. På fredag var hennes kusin och syster också här, så då var vi alla ut och festade lite, och igår lagade jag, Angela och killarna middag tillsammans. Det blev väldigt lyckat faktiskt, menyn bestod av tomatsoppa på färska tomater, grilled cheese (ungefär som varma smörgåsar), scones och lite vin. Sen kollade vi halva Forrest Gump.

Idag stod delfinspaning på programmet, så vi bokade plats på en båt och åkte ut mot oceanen för att se lite delfiner. Vädret var helt härligt, och vi såg hur många delfiner som helst, så jag blev inte besviken. Här är det bästa bildbeviset jag har på delfinerna. I bakgrunden hör ni Angela som säger att hon håller på börja gråta, haha, delfiner är hennes favoritdjur.

Efter båtturen tog vi oss ner till stranden, som denna gång var betydligt varmare, för att lapa lite sol. När det började bli kallt gick vi och åt middag och körde sen hem till campus. En riktigt lyckad dag, helt enkelt. Här kommer lite bilder. I mitten ungefär ser ni Luke, John och Angela, och näst längst ner stället vi åt på. Jag åt ostron för första gången (dock friterade), det var helt okej.

6136ac0a642949caa8654566cfe3575b

Tybee Island och atlanten

Istället för fastlaskiainen så firar man i USA Mardi Gras. Konceptet innehåller masker, pärlhalsband, fjädrar och massor med grönt och lila, och den allra största festen hålls i New Orleans dit folk vallfärdar för Mardi Gras. Också i Savannah firades Mardi Gras i helgen, dock i betydligt mindre skala. Nere på Tybee Island, som är delen av staden som vetter ut mot Atlantiska oceanen, ordnades lite festival med live musik, så vi bestämde oss för att åka dit. Angelas syster och kusin är på besök från Kentucky, så vi fyra och norskan, Marlene, hoppade i bilen för att köra ner till beachen. Vädret på campus var härligt, men det visade sig att vinden från Atlanten var lite väl kall för att det hela skulle vara så värst behagligt när vi väl kom fram. Både resan dit och själva oceanen var i varje fall jätte vackra, så vi knäppte lite bilder och tog sen skydd från vinden på en strandrestaurang. Observera cowboyen längst ner till höger som hade druckit ett par glas för mycket men höll en underhållande dansshow till livemusiken tillsammans med sin lika lättklädda kompis.
fcd3278a916c4bbbb209a37274895850

Jag ser fram emot att kunna spendera mina lediga dagar på den här stranden senare i vår, men först måste det nog ännu bli lite varmare!

Treasure Savannah

Hej alla! De senaste dagarna har det börjat ramla in Whatsapp- och facebookmeddelanden som  frågat hur jag har det, vad jag gör och om jag lever, så jag känner att det börjar vara dags att uppdatera er lite (men jag uppskattar att ni håller koll på mig!). Jag har helt enkelt haft fullt upp med saker som inte har haft så stort nyhetsvärde, så därför har här inte hänt så hemskt mycket på bloggen. Nu har jag dock både material, tid och motivation, så varsågoda:

Armstrong ordnar varje termin ett välgörenhetsevenemang som kallas “Treasure Savannah”, lite grovt översatt till “Skatta Savannah”. Idén är att de studerande får visa sin uppskattning till staden genom att delta i diverse välgörenhetsprojekt, och som tack får man en t-skjorta och lunch. (T-skjortor är ungefär lika hård valuta här som halarmärken är i Finland – jag har tre stycken redan!) Inom den internationella studentföreningen hade vi kommit överens om att anmäla oss till en YMCA, så flera personer jag kände skulle åka dit. Andra alternativ till vad man kunde göra var bland annat ett härbärge för hemlösa, plocka skräp i staden eller hjälpa till att städa upp en skola. Evenemanget började klockan 07.15 i morse (lördag), och även om det var segt att komma upp ur sängen på grund av gårdagens äventyr (mer om dem i nästa inlägg) så kändes det ganska bra. Sist och slutligen hade jag väldigt delade känslor, men innan jag kommer till det ska ni få se lite bilder. Vill någon se ännu mera så kan man kolla hashtaggen #treasuresav på instagram.

Iva från Tjeckien och Marlene från Norge i bussen på väg till YMCA

Iva från Tjeckien och Marlene från Norge i bussen på väg till YMCA

Insidan av en väldigt fullpackad amerikansk skolbuss. De ser faktiskt precis ut som på film, gula med texten "school bus" på sidan

Insidan av en väldigt fullpackad amerikansk skolbuss. De ser faktiskt precis ut som på film, gula med texten “school bus” på sidan

... vi kunde bara inte låta bli. På Marlene ser ni också t-skjortan som vi fick. Längst till höger har ni Irene från Tyskland.

… vi kunde bara inte låta bli. På Marlene ser ni också t-skjortan som vi fick. Längst till höger har ni Irene från Tyskland.

En del av de andra volontärerna på YMCA

En del av de andra volontärerna på YMCA

Så, varför har jag delade känslor? Huvudsakligen berodde det på lite problem med organiseringen av det hela. Trots att vi var på plats och registrerade redan 07.45 i morse så tog det nästan en timme förrän vi kommit in i vår buss. De som kom lite senare blev utan t-skjortor trots att de hade registrerat sig på förhand, och bussen var för liten för vår grupp så folk satt på varandra. När vi väl kom fram till YMCA så visade det sig att de hade glömt bort att vi skulle komma, så vi väntade nästan en timme på att chefen skulle dyka upp för att vi skulle få veta vad vi skulle göra. Eftersom de var oförberedda på att vi skulle komma så slutade det med att städade upp lekiset de hade där, vilket i princip innebar att sopa golven, ordna upp hyllor och torka av alla ytor med fönsterputs. Vi var lite på 50 stycken så vi var klara och på väg tillbaka till skolan inom en timme. Väl tillbaka fick vi en ganska fin cateringlunch som antagligen kostade lika mycket som att hålla daghemmet, där 50 människor just sopade golv, i igång i flera dagar. Så, för att summera: vi väntade i två timmar på att få sopa golv i 50 minuter och åkte sedan tillbaka till vårt rika stadsområde för att äta lunch. Det kändes nog som att jag kunde ha hjälpt till betydligt mera. Förhoppningsvis hade alla andra deltagare en lite bättre upplevelse. Trots problemen så var det väldigt intressant att se också de fattigare delarna av Savannah och få en liten inblick i hur stora de ekonomiska klyftorna i det här landet är egentligen. Igen en gång så känner man sig lyckligt lottad när man har växt upp i Finland.

Spread the love

I fredags var det som bekant alla hjärtans dag, eller Valentine’s Day, som de kallar det här. Hela landet drabbas plötsligt av kärleksyra, och alla singlar sitter hemma och vrider sig av bara tanken på att vara ensam denna kärlekens dag. Butikerna förvandlas plötsligt till rosaröda chokladparadis och studentföreningarna gör reklam för kissing booths och rosutdelning till potentiella förälskelser. Phuh.

Eftersom alla mina tjejkompisar här är singlar bestämde vi oss för att inte sitta hemma och angsta, och köpte istället biobiljetter till en av alla de smöriga romantiska komedierna som hade premiär dagen till ära, “About Last Night”. Den var faktiskt riktigt rolig! Precis som med allt annat här så för folk mera ljud också på bion, men när det gäller skrattande så gör det filmen bara ännu roligare. En annan intressant sak var att man inte fick platser i och med att man köpte biljetten, ville man ha bra platser så skulle man vara där i tid. Hur som helst så var det jag, Angela, Kendra och Carmen som åkte, och efter bion firade vi med middag på Waffle House. Waffle House är egentligen ett frukostställe där de serverar våfflor (såklart), råkakor (hash browns), ägg, bacon med mera, men de har öppet dygnet runt. Jag satsade stort och beställde en råkaka samt en pekannötsvåffla, och det var minsann inte så tokigt. Våfflan naturligtvis komplett med både smör och lönnsirap. Ska de va så ska de va! Här kommer lite bildbevis.

WH
Nämnas kan också att de i matsalen vid lunchtid hade ett bord med cookies som man fick dekorera med vit eller rosa glasyr, vitchokladhjärtan, körsbär och strössel. Till middagen var det slut på cookies, men då spelade de istället smörig musik i högtalarna. Här kommer lite bilder från matsalen.
Valentines

Eftersom vi var inne på singelfirandet så bestämde vi oss för att fortsätta på lördagen också. Vi samlade ihop ett gäng och åkte till “The Red Lobster”, ett ställe som serverar skaldjur och fiskrätter (bland annat de humrar som simmar omkring i ett akvarium i vestibulen). Jag åt en “trio” med olika scampirätter, det var riktigt gott. Dessutom fick alla en sallad och ostbröd till förrätt, inte så tokigt det heller. Efteråt tänkte vi fara ut, men vi fastnade hemma i vardagsrummet och satt och pratade hela kvällen istället. Här kommer en bild på vårt stiliga sällskap.

Från vänster: Carmen,  Precious (som är Kendras rumskompis), Kendra, Angela och Angelas rumskompis Elisabeth

Från vänster: Carmen, Precious (som är Kendras rumskompis), Kendra, Angela och Angelas rumskompis Elisabeth


Sist och slutligen en riktigt lyckat helg, alltså.